Idag är det 13 dagar sen vår olycka men det känns som ett halvår sen. Innan vår olycka hade jag en liten läkarskräck, okej, den var inte liten. När jag låg inne på sjukhuset och en thailändsk doktor säger till mig att jag var tvugnen att sy höll jag på att svimma. Tankar snurrade som, "har dom verkligen bedövning i Thailand?!?!?!" (I chockade situationer blir man nervös och tänker inte riktigt logiska tankar). Doktorn sa "No hurt, no hurt" Jag slappnade av en aning och klarade mig igenom stygnen utan att känna något. Samtidigt som doktorn sydde ihop mitt knä stod vår taxichaufför bredvid mig och klappade mig på pannan och sa: Nu får du en gratis tatuering!! 
När vi lämnade läkarkliniken, trots att jag hade bandage från topp till tå (och haltade), sträckte jag på mig - jag hade överlevt mitt första riktigt stora läkarbesök. Tror det eller ej men jag var riktigt stolt. Veckan som följde innebar dock SMÄRTSAMMA rengöringar och haltningar men jag lever och nu är mitt knä nästan helt återställt. Nu ska jag visa lite mysiga bilder på hur mitt knä såg ut :-)

 
Dag 1 - stora bandagedagen


Dag 10 - Hela såret var väldigt skorpigt, det gula är thailändarnas mirakel-rengöring så ni behöver inte oroa er och tro att det är var. 
Dag 13 - IDAG. Skorporna efter såren på knän blir mindre och mindre. Dock har jag lite svårt att sluta pilla på det (dålig egenskap jag ärvt av min lilla mamma) så jag får nog räkna med ett och annat ärr. Här var en liten sår uppdatering i bilder, hoppas ni stod ut. /Frida